Kanada

När Louise först började prata om att komma och hälsa på mig här pratade vi om att hon självklart ska testa på att cykla. Hon sa tvärt att hon vägrar att göra det för att det är för läskigt (jag minns inte den kommentaren, men så säger hon att det var), men när jag bara fortsatte att säga det så sjönk tanken ner hos henne. Så vi hyrde en cykel och körde ut i spåren ihop med min jobbarkompis Jess, vars första gång det var på en mountainbike också.

Louise var en naturbegåvning och i slutet av dagen var hon inte långt efter mig och hoppade till och med lite grann! Jag blev stolt  och glad att hon gillar det!

---

Sen var det dags för en övernattningsvandring som jag har sparat hela sommaren till Louise skulle komma. Ett spår som heter Heiko's trail tar dig från punkt A till B, och i mitten tar man en sidoväg upp till den största av Three sisters - som är det största berget man ser från byn. 

Vi fick med oss Tom också, för att hålla någon mer björn borta. Dagen då vi skulle börja gå slog dock en förkylning rätt hårt på mig. Hade nog lite smått feber och Louise sa att det var okej om vi struntade i det. Pffft. As if. Och hon visste nog om det svaret. En envis Katrin ändrar inte på sina planer för lite förkylning. 
En annan Tom var ruskigt snäll och skjutsade oss till där spåret startade - man behöver en truck för att ta sig dit så min bil hade inte riktigt funkat - den hade vi istället ställt där vi skulle komma ut dagen efter.  

Vi gick i fyra timmar för att komma till kammen där vi skulle campa. Eftersom vi hade hela eftermiddagen traskade vi runt lite, tittade på lite bergsgetter, satte upp campet och gjorde upp en eld. Jag körde mest ryggläge framför elden medan de andra samlade ihop ved. 

---

05.20 traskade vi upp 500 höjdmeter till toppen av Three sisters. Den ligger på 2788 möh och där uppifrån hade vi en magisk utsikt av soluppgången. En av de bättre soluppgångarna jag någonsin sett. 

Efter att ha käkat frukost och packat ner campet fortsatte vi de 13 kilometerna mot Island lake lodge, där vi skulle ha lunch och där bilen väntade på oss. Efter att ha gått i cirka 20 minuter ser jag en stoor björn framför mig. Min första reaktion var att tvärstanna och ge ifrån mig ett skrik. Louise går in i mig och undrar varför jag skriker. Tom går in i Louise, fattar inte vad som händer, tar ett steg bakåt och ramlar av spåret in i buskarna. Björnen ser sig förvirrat omkring och försöker bestämma sig vilket håll den ska gå, medan vi säger åt den att gå därifrån. 

Det var en grizzly björn vi såg, runt 2 meter hög och den var inte mer än 5 meter bort. Vi pratade ganska högt tyckte vi, men tydligen var det inte tillräckligt. Resten av vägen ner ropade vi högt. Ingen ville säga det när vi fortfarande var där uppe, men när vi kom ner enades vi om att vi var rätt glada om att få varit med om den upplevelsen. 

---

Så efter att ha sagt hela sommaren att jag varit lite besviken för att jag inte sett en enda björn denna sommaren, och aldrig någon i Fernie så slutade det med att jag såg två den veckan. Jag var ute och cyklade en morgon också, och hade en svartbjörn som traskade förbi mig. 

---

Kan inte nog tacka Louise för besöket! Ruskigt kul att hon kom och hälsade på!! 

---